Göm menyn

Bokstafetten

Bokstafetten är en serie där anställda på LiU delar med sig av sina läsupplevelser. Det kan vara något som berört eller inspirerat dem som privatpersoner eller i yrkeslivet: faktaböcker såväl som skönlitteratur.

Vill du delta? Kontakta biblioteket via meddelande på vår Facebook eller e-post till biblioteket@liu.se och döp meddelandet “Bokstafetten”, så berättar vi mer.

 

Deltagare

  • Elisabeth Qvarnström

    Elisabeth Qvarnström

    Institutionssamordnaren Elisabeth Qvarnström om Månstenen av Wilkie Collins

     

  • Justyna Jonsson

    Justyna Jonsson

    Studievägledaren Justyna Jonsson om Golnaz Hashemzadehs Hon är inte jag

     

  • Martin Johnsson

    Martin Johnsson

    Martin Johnsson, postdoktor på IFM Biologi, om Karin Boyes Kallocain och J.M. Coetzees Djurens liv

     

  • Mattias Severin

    Mattias Severin

    Mattias Severin, prefekt på ITN och campusråd på Campus Norrköping, om Carl-Johan Malmbergs Anden i flaskan

     

  • Pamela-Vang

    Pamela Vang

    Pamela Vang, lektor i språk och kultur på IEI, om Thomas Hardys Tess of the D´Urbervilles och Lionel Shrivers We need to talk about Kevin

     

  • Joakim-Ekström

    Joakim Ekström

    Joakim Ekström, junior universitetslektor på Institutionen för teknik och naturvetenskap, om Red Plenty av Francis Spufford

     

  • Ulrika-Frisk

    Ulrika Frisk

    Institutionssamordnare på Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, om boken Konsten att njuta av livet och ändå få saker gjorda

     

  • Peter-Igelström

    Peter Igelström

    Bibliotekarien Peter Igelström om romanen Processen och andra texter av Frans Kafka

     

  • Jenny Aspling Rydgren

    Jenny Aspling Rydgren

    Bibliotekarien Jenny Aspling Rydgren om en bok som dröjer sig kvar: Kroppen jag föddes i av Guadalupe Nettel

     

  • Marie-Helene Klementsson

    Marie-Helene Klementsson

    Doktorand på institutionen för kultur och kommunikation, tipsar om bilderboken Det röda trädet av Shaun Tan

     

  • Ylva Böttiger

    Ylva Böttiger

    Professor på institutionen för medicin och hälsa, tipsar om böcker som har andra världskriget som gemensamt tema, däribland Majgull Axelssons Jag heter inte Miriam

     

  • Peter Påhlsson

    Peter Påhlsson

    Professor på Institutionen för klinisk och experimentell medicin, berättar om Livet en bruksanvisning av George Perec

     

  • Björn Oskarsson

    Björn Oskarsson

    Studierektor för logistik på Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling berättar om sina tre bokval

     

  • Maria Tärnberg

    Maria Tärnberg

     

  • Ulrika Frisk

    Ulrika Frisk

     

  • Karin Persson

    Karin Persson

     

  • Johan Cederlund

    Johan Cederlund

     

  • Kristin Krantz

    Kristin Krantz

     

  • Charlotte Kroon

    Charlotte Kroon

     

Elisabeth Qvarnström

En förbannelse. En värdefull diamant. Det arketypiska ”mordet på herrgården”. En antal misstänkta. En stjärndetektiv. I Bokstafettens nittonde etapp får vi bekanta oss med en av kriminallitteraturens stora klassiker:

När jag först hörde talas om Bokstafetten och fick frågan om jag själv ville vara med och skriva om en bok, var det aldrig någon tvekan om vilken bok det i så fall skulle vara.

Månstenen av Wilkie Collins har varit en av mina favoritböcker sedan jag först lånade vad jag då trodde var hela boken på Eneby bibliotek någon gång i början på åttiotalet. (Det visade sig till min stora fasa vara del 1 av 2 och det tog en veckas vånda och en tur till biblioteket inne i stan innan jag äntligen fick veta lösningen på mysteriet!) Med jämna mellanrum råkar jag på den i bokhyllan och tänker att nu är det dags att läsa om den igen. Och jag blir aldrig besviken.

Men varför är jag då så förtjust i den? Ja, var ska jag börja…? Bokens handling är, väldigt kortfattat, följande: Rachel Verinder ärver en ökänd indisk diamant (Månstenen), komplett med vidhängande förbannelse, av sin beryktade morbror och hennes kusin Franklin Blake överlämnar den till henne på hennes 18-årsdag. Under natten som följer försvinner Månstenen och sedan följer misstankar, anklagelser och förvecklingar fram till dess att vi äntligen får veta vad som verkligen har hänt.

Månstenen har av många ansetts som den första engelskspråkiga kriminalromanen och nog kan man här hitta många av de standardingredienser som sedan dess ingått i varje deckare med självaktning. (Edgar Allan Poe hade visserligen cirka 25 år tidigare publicerat sina historier om C. Auguste Dupin men dessa var noveller och ingen kan med bästa vilja i världen kalla Månstenen för en novell!) Om inte annat så lär Månstenen vara ursprungsmanuset till det arketypiska Engelska Herrgårdsmordet, bortsett då från att det faktiskt inte begås något mord just på herrgården men övriga ingredienser i receptet finns med - ett antal misstänkta inne i huset, ytterligare misstänkta utanför huset, inkompetent lokal polis, stjärndetektivpolis från London, en massa villospår och ett fullständigt överraskande avslöjande (Det överraskar alla fall mig varje gång!). Men Månstenen är så mycket mer än deckare! Den är spännande, rolig, romantisk och tragisk om vartannat och trots att den ganska precist beskriver tiden handlingen utspelar sig på (1848-49), så känns den förvånansvärt tidlös.

Handlingen i boken berättas i omgångar av olika personer och jag tror att det underbara persongalleriet har en stor del i att jag (och så många andra) älskar boken. Den sarkastiske gamle trotjänaren Gabriel Betteredge inleder med sin berättelse och står för ungefär halva boken. Han avlöses av den skenheliga Miss Clack, som i sin tur följs av den knastertorre advokaten Mr Bruff, den charmige Franklin Blake, den plågade Dr Jennings, den rosälskande Sergeant Cuff och några till och det är här (enligt mig i alla fall) som en stor del av styrkan i boken ligger. Varje berättare har sin egen personlighet och sin egen röst, varje person i boken känns som en riktig, levande person som man kan känna med, skratta åt, oroa sig för, och så vidare, långt ner på statistnivå.

Så bara så ni vet, om jag (av någon anledning) skulle förvisas till en öde ö och bara fick ta med mig en enda bok, så vore valet givet: Månstenen!

Till toppen av sidan
 

Justyna Jonsson

Hon var en liten flicka. Familjen kom till Sverige för att rädda sina liv och sin framtid. Det var 80-tal och efter tiden på flyktingmottagningen blev familjen placerad i ”fabriksorten”. Ingen mår bra. Studievägledaren Justyna Jonsson om Golnaz Hashemzadehs Hon är inte jag:

Jag hade hela sommaren på mig att fundera vilken bok jag vill presentera. Under tiden hann jag läsa ett flertal böcker och i huvudet hade jag en lista med argument för varje bok jag läste, jag tänkte på vad jag ska skriva och varför om just den boken. Det blev hela uppsatser i huvudet på mig. Vilken bok ska jag ta? På vilket språk? Vilken författare? Ska det vara något personligt eller något som jag relaterar till mitt jobb? Ska det vara en lättsam sommarbok eller en tung, rörande historia? En reseskildring om Sydamerika eller en blodig deckare? I morse ställde jag mig framför bokhyllan i vardagsrummet och plötsligt blev valet ganska enkelt. Jag vill berätta om boken av Golnaz Hashemzadeh Hon är inte jag.

Jag träffade den unga författaren på en studievägledarkonferens i Kalmar för några år sedan. Hon presenterade sin bok och alla deltagare fick ett exemplar i pocketutgåvan. Jag minns att jag hade tårar i ögonen och gråten i halsen när hon läste några avsnitt från boken. Redan då, medan jag lyssnade på Golnaz, tänkte jag att jag känner igen historien. Historien om flickan som ska bli bättre än alla andra för att bevisa att hon är värd något. Att hon duger – för familjen, samhället, sig själv.  Om föräldrar som inte kan hitta lugn i själen i det nya landet. Landet, dit de flydde för att undvika döden, kriget, regimen. Där de skulle vara lyckliga. Föräldrar som vill hitta en bättre framtid för sina barn och som, oftast omedvetet, pressar sina barn in i det yttersta för att de ska ”bli någon”. För att förverkliga sina egna drömmar? För att bevisa att man är någon och kan något? För att man vill tror att livet kan blir bättre för barnet och man kan rättfärdiga sin flykt och sina uppoffringar.

Golnaz flydde till Sverige från Iran tillsammans med sina föräldrar. Hon var en liten flicka. Familjen kom till Sverige för att rädda sina liv och sin framtid. Det var 80-tal och efter tiden på flyktingsmottagningen blev familjen placerad i ”fabriksorten”. Ingen mår bra. Mamma är deprimerad och vill bara vila på en hög med filtar, pappa gör allt han kan för att bevisa att det är bra. Det kan väl bli bättre, eller hur? För här är man fri, eller hur?  Högutbildade föräldrar som inte får något vettigt jobb i drömlandet Sverige. Nej, man kan kanske köra buss eller läsa om sin utbildning för att passa in. Men gör man någonsin det? Passar man någonsin in? Jantelagen äger!

Det går bra i skolan för flickan men inte ens fröken tror på henne. Man ska ju veta sin plats i samhället och sådana som hon hör inte hemma på fina skolor. Just utvecklingssamtalet med fröken i mellanstadiet har ristat in sig i mitt minne:

”Hur går det för min flicka?”
”Ja, det finns ju egentligen inte så mycket att säga. Hon jobbar hårt, gör läxorna noggrant, har alla rätt på proven, men det vet ni ju redan.”
Pappa nickade. Klappade henne på ryggen.
”Vi gör mycket läxor tillsammans. Men vad kan hon förbättra?  Kan vi göra något mer?”
Fröken lutade sig tillbaka i stolen, fick Saltsjöbaden i ögonen.
”Det finns nog inte så mycket mer att göra. Men snart är det dags för riktiga prov, betyg, det kommer att bli svårare och svårare. Och ni bör vara beredda på att hennes handikapp kommer att märkas av mer och mer.”
Varggrinet frös. Pappa tittade oförstående på henne, och hon undvek hans blick. De hade gjort rutin av att hon diskret översatte tonläge och gester som inte ännu förankrats i pappas kommunikationsförråd. Men det här förstod inte ens hon. Hon anade men hon förstod inte.
”Min flicka har inget handikapp. Hon är stark. Hon spelar handboll och fotboll. Hon gör många mål, och springer snabbt. Vad menar du?”
Fröken samlade ihop sina papper Förste ihop dem i en bunt med räta kanter. Knöt händerna tills knogarna vitnade.
”Vi vet nog alla vad jag pratar om. I den riktiga världen gör en läxa hit eller dit ingen skillnad. Det finns en ordning som man inte kan lura sig förbi. Alla har sin plats.” (Golnaz Hashemzadeh, Hon är inte jag, Bonnier Pocket 2013, s. 93-94)

 

Det går bra för flickan i boken, må man tro! Hon vågar ta för sig, hon flyttar till gymnasieskolan där hon inte hör hemma. Hon får bästa betyg och kommer in på Handels, en av de mest elitistiska högskolorna i Sverige. Och hon ska passa in till varje pris. Föräldrarna köper lägenhet på Östermalm för att hon ska passa in. Stockholmska blir hennes nya modersmål. Hon har fina kläder och hon jobbar hårt, hårdare, hårdast. Hon blir ordförande i studentkåren. Den sjunde tjejen i skolans historia, den första med invandrarbakgrund. Hon får den finaste praktikplatsen på Firman. Men vad är priset? Och när slutar man att vara en blatte? Och vad är priset för framgången? Är det ätstörningar och lögner? Förföljelser och förnedring? Eller kanske föräldrarnas skilsmässa som inte ens lillebror kunde ”rädda” dem ifrån? När duger man till sist?

Jag blir berörd av boken eftersom jag träffar dessa duktiga flickor ganska ofta. Flickor som ska passa in för att uppfylla sina föräldrars drömmar, för att duga. Flickor som kanske hellre skulle bli något helt annat än jurist, läkare eller ingenjör men som känner så stor press hemifrån att de inte vågar bli något annat. I mitt förra jobb träffade jag deras föräldrar. Människor som kämpar med sina posttraumatiska upplevelser, som sparar pengar för att flytta tillbaka till sina hemländer och bygga fina hus där. Det är sällan drömmen blir av, de lämnar ju inte sina barn och barnbarn här i Sverige och de passar ju inte längre in i sina hemländer. En av dessa föräldrar frågade mig för många år sedan ”Varför är du här i Sverige? Är det krig eller kärlek?” Jag stelnade till och svarade ”kärlek”. ”Så bra för dig, då trivs du här och mår bra.”, tyckte personen. Så sant, så sant. Jag har valt och flytta hit och behöver inte bevisa för någon mer än mig själv att jag duger. Jag kan flytta vart jag vill och när jag vill. Jag behöver inte fly från något. Men det är inte självklart att det är så. Hade jag fötts tidigare, så hade jag kanske hamnat i Auschwitz, precis som min morfar. Hade jag fötts i ett annat land så hade jag kanske bott på en flyktingmottagning för att hitta ett bättre liv och en bättre framtid för mig och mina barn. Och hur känns det för alla dessa barn som flytt till Sverige de senaste åren i samband med krigen i Mellanöstern? Kommer de behöva gå samma väg som Golnaz för att bevisa för sig själva och för alla andra att de duger?

Golnaz hoppade av jobbet på Firman och grundade en organisation som jobbar med att inkludera ungdomar för att bidra till att bygga ett tryggare och öppnare samhälle. Läs gärna mer på Inkludera Invest.

Till toppen av sidan
 

Martin Johnsson

I Bokstafettens sjuttonde etapp ledsagar Martin Johnsson, postdoktor på IFM Biologi som forskar om genetiska skillnader mellan tama och vilda höns, oss genom två mångbottnade romaner som på olika sätt behandlar etiska frågeställningar och som lodar människans ibland motstridiga känslor och attityder inför dessa och varandra. Det handlar om Karin Boyes Kallocain och J.M. Coetzees Djurens liv:

Jag räknar kallt med att jag är ganska vanlig som tycker att jag borde läsa fler romaner. För att inte tala om hur mycket oftare jag borde gå på teatern. Det är nog lätt hänt för alla som läser mycket, men inte just skönlitteratur, om dagarna. Här är i alla fall förslag på två romaner som är avsevärt mindre torra än den genomsnittliga forskningsartikeln.

Kallocain, av Karin Boye

Det borde finnas en tid i varje tonårings liv att upptäcka Karin Boye. Det fanns det i mitt. Kallocain är Karin Boyes dystopiska framtidsroman. Leo Kall har uppfunnit ett sanningsserum, kallocain. Från fängelset berättar han om vad som hände från och med att det prövades på människor från den så kallade Frivilliga offertjänsten. Som ni märker ligger nyspråket tungt över romanen. Offertjänsten är förstås “frivillig” ungefär som tvångssteriliseringar var “frivilliga”. Dystopiska framtidsberättelser går sjutton på dussinet, men jag tänker mig Du sköna nya värld (1932), Kallocain (1940) och 1984 (1949) som en sorts ofrivillig trilogi, med en del gemensamma teman och tankar som måste ha hängt i luften. Och ibland inte är så värst långt från sanningen, i och utanför diktaturer.

Men förutom det politiska innehållet så handlar Kallocain också om hemligheter. Inte hemliga upplysningar och gärningar, utan känslor och attityder. Den största faran i Kallocain är inte faktiska landsförrädare, utan människor med en negativ inställning eller blandade känslor, som de döljer under en yta av nit och lydnad. Även i en demokratisk stat och med mänskliga relationer som inte präglas av misstänksamhet, så har vi lager av känslor och tankar som de inte vill dela med staten eller medmänniskorna (medsoldaterna, med Kallocains terminologi).

Nu är metoderna för att läsa tankar med magnetresonanskameror än så länge ganska primitiva, tack och lov. Å andra sidan gör vi lite av jobbet själva med sociala medier och digital kommunikation. Det är tydligen lätt att på Facebook, Twitter etcetera hitta utbrott och utgjutelser som inte ser så bra ut, särskilt inte när de tas ur sitt sammanhang och skickas till ens chef eller till en tidning. Som Leo Kall skriver: “Förargligt vad det kan slippa ur en alldeles utan kallocain”.

Om man lånar boken på universitetsbiblioteket kan man passa på att läsa dikterna i samma volym. Om du läst dem i skolan som ung kommer de förmodligen vara bättre än du minns dem.

Djurens liv, av J.M. Coetzee

Djurens liv av J.M. Coetzee är två föreläsningar i form av fiktiva föreläsningar, plus inramning, där författaren Elizabeth Costello talar om djur och människor. Eller kanske om vad människor borde känna när vi behandlar de andra djuren som vi gör. Eller kanske vad Elizabeth Costello känner när hon ser grymhet och död där andra bara verkar se husdjur och mat. Om man är ute efter djuretik är det bättre att slå upp någon volym om det. Men det jag tycker är bäst med Djurens liv är att den handlar om människor som är djupt oense om viktiga saker. Det går nästan inte att undvika. Elizabeth Costello, hennes son John, svärdotter Norma med flera anställda på Appleton College som skymtar förbi, har ofta inkompatibla åsikter och känslor. Stämningen är tryckt, med ömsesidig ilska och bitterhet.

Säg att vi frågar lite olika människor om vad de tycker om människors förhållande till andra djur. Människor som äter kött men inte vet så mycket om hur djur föds upp och slaktas. Människor som äter kött och är insatta i hur djur föds upp och slaktas. Människor som är vegetarianer eller veganer till olika grader. Människor som är veganer och dessutom engagerar sig i djurrätt. Människor som är mot djurförsök men kan tänka sig att använda mediciner som tagits fram på djur. Människor som tycker djurförsök är berättigat men inte vet så mycket om hur djurförsök går till. Människor som tycker djurförsök är berättigat och själva har erfarenhet att jobba med försöksdjur. Och så vidare. Alla de här positionerna och fler är möjliga, och måste nästan vara förenade med olika åsikter och känslor om människor och djur.

Norma kallar Elizabeth Costello förvirrad. Det kan stämma, men det är inte så konstigt. Försök själv att svara på vad som är det skonsammaste sättet att döda en råtta, eller om man behöver oroa sig för att flugor ska känna smärta, utan att trassla in dig någonstans. Eller göra någon arg och illa till mods. Som John tänker: “Han ser inte fram vad emot vad som komma skall. Han vill inte höra sin mor tala om döden.”

Till toppen av sidan
 

Mattias Severin

Ibland är författarens stil viktigare för oss som läsare än ämnet. För Mattias Severin, prefekt på Institutionen för teknik och naturvetenskap (ITN) och campusråd på Campus Norrköping, är Carl-Johan Malmberg just en sådan författare. I Anden i flaskan skriver han på utsökt prosa om vinet som sinnlighet, kultur och mystik:

Det finns skribenter som med sin stil adlar vadhelst de skriver om. Numera består min fritidsläsning nästan enbart av sådan prosa, jag väljer alltså författare snarare än ämne eller genre. Den som yrkesmässigt huvudsakligen läser non-disclosure agreements, remisser och annat själsligt barkbröd mår bra av att rena sitt språkcentrum efter dagens id. Det kan man göra på många sätt: Hjalmar Söderbergs klara källvatten eller den nyligen bortgångne herr Gustafssons lärda poesi är två av dem. Av de stilister som fortfarande är vid liv är Carl-Johan Malmberg en av mina favoriter. Han är kritiker i Svenska Dagbladet och jag läser allt han skriver där. Även när han skriver om opera – en konstart som annars lämnar mig kall, särskilt i den frystorkade form som utgörs av anmälningar på kultursidor. Carl-Johan Malmberg är en av dessa odrägligt bildade humanister som verkar kunna skriva insiktsfullt om vilken konstart som helst. Litteraturens alla genrer, konst, fotografi, film, teater och musik - inget tycks honom främmande och hans lärdom svävar muntert över texterna. En lärdom som, om man får tro Carl-Johan Malmberg själv, ytterligare förhöjs av ett glas vin, särskilt om det rör sig om Bourgogne. Bokomslag: Anden i flaskan, av Carl-Johan Malmberg

I hans lilla bok om vin, Anden i flaskan, får man nämligen lära sig att ”Bourgogne skärper tanken och lyfter den drickande uppåt, vinerna är antigravitetiska och cerebrala. De befrämjar klarhet i sinnet.” Detta till skillnad från den andra fixstjärnan i den franska vinkulturen, Bordeaux, vars viner är tunga och kroppsliga oavsett hur komplexa de är.

Redan här torde det stå klart att Anden i flaskan inte är för kalenderbitaren, den gör inte anspråk på vetenskaplig akribi och mycket lite sägs om de rent tekniska aspekterna av vinkulturen. Sådant som den seriöse vinälskaren annars förväntas intressera sig för lämnas helt därhän: vinklassificeringens mysterier, de olika jäsningsteknikernas användning samt deras franska benämningar. För att inte tala om de sedvanliga och tröttsamma katalogariorna med druvor, deras odlingsgränser och varierande känslighet för vädrets nycker och allsköns ohyra. Ingenting av denna oenologins knappologi återfinns i Anden i flaskan.

Istället handlar boken om vinet som sinnlighet, kultur och mystik. Upplevelsen förstärks naturligtvis av någon liten kunskap om platsen och traditionen som vinet är ett uttryck för, men fakta och siffror är aldrig det primära. Också kännedom om vinets flyktighet och oförutsägbarhet bidrar till njutningen. Den som roar sig med att lagra viner någon längre tid upptäcker snart att olika flaskor av samma vin från samma år utvecklas lite olika; de har individualitet, varje flaska är unik och kan bara drickas en gång. Vinets förgänglighet skänker något sublimt åt den vardagligaste måltid - så olikt vår gängse konsumtion av standardiserade industriprodukter.

Anden i flaskan är alltså en djupt subjektiv liten bok om Carl-Johan Malmbergs livslånga kärlek till vinet, konsten och litteraturen. Carl-Johan Malmberg beskriver underhållande och med elegant självironi hur han vid inträdet i vinets värld vägleddes av en doft från den finare världen och en smula osund fascination för dess mer preciösa uttryck; på sin femtonårsdag önskar han sig, och får - fantastiskt nog - en flaska Château d’Yquem, ett av världens finaste vita viner. Inspirationen till den en smula brådmogna önskningen kom från Dorothy Sayers vars deckare han slukade i tidiga tonår, speciellt novellen The Bibulous Business of a Matter of Taste, där en blindprovning spelar en central roll: Ett antal bedragare utger sig samtliga för att vara Lord Peter Wimsey och provningen arrangeras för att avgöra vem som är den riktiga lorden, endast han, ”mannen med Englands, ja, kanske världens bästa smaknerver” har möjlighet att klara testet. Ynglingen drömmer sig bort till en värld ”av frihet och elegans, aristokratiskt och kulturellt överdåd”.

Men det är den mogne mannen med sitt djupare intresse för både vinet och den mänskliga kulturen i stort som för pennan, och det gör han utan spår av snobberi. Boken beskriver Carl-Johan Malmbergs kulturella kosmos där vinet och de sköna konsterna, inklusive umgängeskonsten, är oupplösligt förenade. Allt på den spirituelle konversatörens lediga prosa.

Till toppen av sidan
 

Pamela Vang

Ta fram näsdukarna! Två tragiska kvinnoöden står i centrum i Bokstafettens 15:e etapp. Pamela Vang, lektor i språk och kultur på IEI, om Thomas Hardys Tess of the D´Urbervilles och Lionel Shrivers We need to talk about Kevin:

Litteratur är en spännande och lättillgänglig port till andra världar av äventyr och livsöden. Genom böcker kan man uppleva det som man varken kan eller skulle vilja erfara själv, och ibland få en skakande inblick i andras livsresor. Två kvinnor som jag har träffat i böckernas värld, och som jag har haft svårt att glömma, är Tess i Thomas Hardys roman från 1891 och Eva Khatchadourian i en bok av Lionel Shriver från 2003.

Jag stiftade först bekantskap med Tess Durbeyfield, eller Tess of the D´Urbervilles, när hon och jag var ungefär lika gamla, och hennes tragiska livshistoria har satt djupa spår i min själ.

Tess var ung, glad, vacker, naiv, oskyldig, fattig och plikttrogen. Som lydig dotter satte hon familjens och faderns intressen framför sina egna, och på grund faderns fåfänga blev hon med barn som ogift, vilket var en stor skam. Hela hennes värld rasade, och barnets död gjorde det inte bättre. 

När Tess försöker lyfta sig och börja ett nytt liv möter hon kärleken. Men villkoren för män och för kvinnor är olika, och hennes lycka blir kortvarig. Det moraliska hyckleriet är påtagligt och livet blir för Tess en hård och ensam kamp för överlevnad, botgöring och acceptans.

Kanske kan man tycka att Hardys smak för dramatik och retoriska effekter, att han ständigt besjälar naturen och ger föraningar om de centrala tragiska händelserna, är något överdriven; men trots att jag har läst romanen ett antal gånger, har jag aldrig lyckats komma till slutet torrögd. Jag kan inte acceptera det grymma, oförlåtande öde som möter Tess ärlighet och goda vilja. Gång på gång blir jag djupt bestört och berörs av hennes historia.

Syftet för Thomas Hardy när han skrev sina ”Wessex Novels” under den senare delen av artonhundratalet, var att beskriva en värld som han trodde var på väg att försvinna. Tyvärr finns mycket av den världen och dess kultur kvar, och tittar vi lite närmare runt omkring oss kan vi se hur Tess of the D´Urbervilles öde speglas och spelas upp även idag.

Även Eva Khatchadourians tragedi är starkt kopplad till moderskap och till samhällets förväntningar och skoningslösa dom.

Vi följer Evas historia genom en serie brev skrivna till hennes frånvarande make, Franklin: ”We need to talk about Kevin” (Vi måste prata om Kevin). När Eva föder sitt första barn, Kevin, är pappan överlycklig men Eva känner en instinktiv oro. Är allt som det ska vara med Kevin? Hon möts av en oförstående omgivning, och ses som en onaturlig och känslomässigt otillräcklig mor. Hur kan en mamma ifrågasätta sitt barns naturliga godhet och oskyldighet? We need to talk about Kevin är en isande berättelse som inte kan lämna någon oberörd, speciellt om man själv har barn.

Tess och Eva är två starka, modiga kvinnor som straffas av livet och av samhället på grund av sin lojalitet, pliktkänsla och kärlek gentemot familjen, och för sitt ifrågasättande av rådande normer och konventioner. Deras tragiska livsöden ger upphov till viktiga funderingar och är skrämmande relevanta som utgångspunkt för diskussion om dagens värderingar.

Till toppen av sidan
 

Joakim Ekström

Vad kan undervisare på dagens ingenjörsutbildningar lära av en bok om den sovjetiska planekonomin? Joakim Ekström, junior universitetslektor på Institutionen för teknik och naturvetenskap om Francis Spuffords Red Plenty:

I boken Red Plenty berättar Francis Spufford två parallella berättelser. Den ena om linjärprogrammeringens fader, Leonid Kantorovich (1912-1986), matematiker i Sovjetunionen, och hans strävan att optimera den sovjetiska planekonomin. Den andra berättelsen ger en bild av bristerna och felen i det sovjetiska systemet genom att ge korta inblickar i ett antal olika personers liv.

Efter att undervisat inom optimeringslära i flera år, och arbetat med optimeringsrelaterad forskning är jag välbekant med George B. Dantzigs bidrag inom linjärprogrammeringen under mitten av 1900-talet. Leonid Kantorovich var för mig däremot relativt okänd, och det var berättelsen om honom som lockade mig till att läsa boken. Spufford skriver själv att han berättar en sann berättelse, men han gör det i formen av en berättelse, där fiktiva och verkliga personer blandas, i fiktiva och verkliga händelser. Berättarformatet fungerar mer än bra, och ger en levande bild av effekterna av Sovjets planekonomi. Till boken följer också cirka 50 sidor referenser och noter, väl värda att läsa i sig.

Den idé som Leonid Kantorovich hade, och som kanske mest kittlade mig och gjorde boken svår att lägga åt sidan var idén om att göra en optimal planering av hela Sovjets produktionssystem. Optimering av produktionssystem är något som man i ett normalt fall endast gör enskilt för ett företag, eftersom det är på företagsnivå som vinstmaximering sker. En planekonomi ger här en fördel, istället för att maximera ett företags vinst skulle man kunna maximera produktionen i ett helt nationellt produktionssystem. red

Kantorovich insåg dock svårigheten i att samla in fullständig information från samtliga produktionsanläggningar för att göra en central planering, och istället var tanken att använda skuggpriser från lokal optimering av produktion som riktiga priser i sovjetekonomin och på så sätt nå en optimal produktion genom en decentraliserad planering.

Skuggpriser är en biprodukt vid lösning av optimeringsproblem och innehåller information om produktionsresursers värde. Allt detta skulle möjliggöras med datorkraft, och bredvid militära tillämpningar var behov av datorkraft för produktionsplanering drivande för datorutvecklingen i Sovjet. Motståndet mot denna idé var inte främst riktat mot teorin i sig, eller möjligheten att genomföra den i praktiken. Istället kom invändningen från politiskt håll, där skuggpriserna allt för mycket liknade de priser som sätts i ett kapitalistiskt system när utbud matchas mot efterfrågan.

Idén visar att även bland de som var motståndare till planekonomin fanns en övertro på möjligheten att detaljplanera ekonomin. Till slut genomfördes under 1962 ett försök i mindre skala, där priset på kött och smör höjdes. Genom att sätta priser som täckte produktionskostnaden på dessa varor förväntades produktionen att kraftigt öka. Prishöjningen ledde till omfattande protester och till att 28 människor dödades i en massaker i staden Novocherkassk. Kantorovich tilldelades sedermera Sveriges Riksbanks pris i ekonomisk vetenskap till Alfred Nobels minne 1975, tillsammans med Tjalling Koopmans, för deras bidrag till teorin för optimal resursanvändning.

Spufford lyckas utifrån personporträtten ge en målande bild av problemen i Sovjets planekonomi. Som läsare får man bland annat följa ingenjörer, forskare och politiska ledare i en nation som avskaffat humaniora som universitetsämne och upphöjt ingenjören till den främsta i samhället. För oss som undervisar på ingenjörsutbildningar är denna bok en bra påminnelse om att våra ingenjörsstudenter inte bara behöver lära sig räkna rätt, utan också förstå samhället de verkar i och konsekvenserna av beslut de är med och fattar.

Till toppen av sidan
 

Ulrika Frisk

Med Bokstafettens 13:e etapp tar vi klivet från det kafkaartade till livsnjutandets konst. Ulrika Frisk, Institutionssamordnare på Institutionen för samhälls- och välfärdsstudier, som medverkade i Bokstafettens femte etapp, om Olof Röhlanders Konsten att njuta av livet och ändå få saker gjorda:

Jag säger ofta att veckorna går för fort och att tiden aldrig räcker till och jag hör många i min närhet som säger likadant. Arbetsveckan går för fort och helgen går ännu snabbare. Vad innebär det? Att jag och många med mig jäktar och stressar och att vi inte hinner stanna upp och njuta av nuet? Att vi inte hinner vara de livsnjutare vi vill vara? Att vi inte blir så effektiva på jobbet som vi borde vara? För visst vill vi hinna njuta av livet och visst vill vi vara effektiva och duktiga på jobbet.

Olof Röhlanders bok ger mig en tankeställare kring detta och beskriver njutandets konst på ett annorlunda sätt.

För ett tag sedan läste jag en artikel om Olof Röhlander och blev nyfiken på hans böcker. I artikeln undrade han när människor senast sa att ”Det här är livet”. Jag tänkte efter och kom på att jag sa det när jag våren 2015 satt i solen på en mysig restaurang i Rom. Olof säger att vi oftast njuter av livet vid speciella tillfällen och att vi väntar länge på dessa tillfällen. Så ska det inte vara tycker han. Vi ska njuta mer i det dagliga livet både på jobbet och hemma. Men vad är då att njuta av livet? Det vet du naturligtvis bara själv. I boken ställer Olof kontinuerligt frågan ”Vad är njutning för dig?” till läsaren. Han utmanar oss att tänka efter vad det innebär för just mig och att göra det konstenutifrån olika perspektiv och situationer.

Varför ska du läsa Konsten att njuta av livet och ändå få saker gjorda?

Jag ser boken som ett verktyg för att få insikter och nya infallsvinklar i min ”stressade” vardag. Jag tror att många kan ha hjälp och nytta av den utifrån det perspektivet. Den är rik på exempel som får oss att tänka efter i det stora och i det lilla. Boken är inspirerande och enkel att ta till sig utan att det blir för förutsägbart. Den fokuserar både på konsten att sätta guldkant på arbetsdagen (och få mer gjort) och på att njuta av fritiden. För visst vill vi väl alla kunna balansera arbetsliv och fritid på ett bra och optimalt sätt?

Här är några smakprov på det du kan läsa om i boken:

  • Vi ska inte ta dagen som den kommer. Vi ska planera!
  • Några av de vanligaste njutningshindren är orimliga förväntningar, tidspress, det dåliga samvetet och oro för framtiden
  • Konsten att slutföra det du har påbörjat 
  • Konsten att fira
  • Konsten att misslyckas 
  • Konsten att vänta
  • Konsten att fika. Vikten av att fika.

Budskapet är att vi ska få ett förhållningssätt till konsten att njuta i vardagen. Hoppas att du har blivit nyfiken!

För några dagar sedan var jag på ett författarevenemang där Olof Röhlander var en av författarna. Han var inspirerande att lyssna på och nu när jag både läst boken och lyssnat på honom är jag nyfiken på hur jag faktiskt tagit till mig budskapet. Jag tänker att jobba med att ta tillvara alla de där små sakerna som får mig att må bra!

Till toppen av sidan
 

Peter Igelström

Om Processen och andra texter av Franz Kafka handlar bokstafettens tolfte etapp. Bibliotekarien Peter Igelström om ett författarskap man kanske inte bör känna sig alltför hemma i:

Först förstod jag ingenting. Absolut ingenting. Vi läste novellen ”En läkare på landet” i gymnasiets litteraturundervisning. Den drömlika berättelsen om en läkare som hastigt måste rycka ut för att behandla ett sjukt barn var närmast obegriplig för en ung gymnasieelev som aldrig hade läst något liknande.

Men tiderna förändras och ens livserfarenheter blir fler. När jag idag läser Kafka upplever jag honom aldrig som svårbegriplig. Mångtydig möjligen, men med en viss grad av igenkänning. När man blivit bekant med ett författarskap händer det ibland att man kommer att uppfatta författaren nästan som en god vän. Kanske bör jag rent av känna oro för att jag upplever mig så hemma i Kafkas värld?

Den absurda och mörka värld Kafka skildrar i sina berättelser har som bekant gett upphov till ordet kafkaartad, som påfallande ofta kan användas för att beskriva vår egen verklighet.

Romanen Processen inleds med orden: ”Någon måste ha förtalat Josef K., för utan att ha gjort något ont häktades han en morgon.” Men är processenverkligen Josef K. så oskyldig som han vill göra gällande? Jag upplever snarare att han under romanens gång avslöjar sin egen skuld. Men även om Josef K. skulle råka vara skyldig har han väl ändå inte gjort sig förtjänt av det straff som drabbar honom? Eller?

Vad är det då romanen om Josef K:s prövning egentligen handlar om? En populär förklaring bland dagens litteraturvetare är att den gestaltar skrivandet, Kafkas eget. Processen liksom merparten av Kafkas författarskap blir då till en sorts metalitteratur, en skildring av skrivandets alla mödor och tvivel som bokstavligt talat är en fråga om liv och död och för vilket allt annat måste offras.

Om man vill lära känna människan Franz Kafka är hans brev en lämplig startpunkt. Brevskrivande var en kommunikationsform som han föredrog framför muntlig, åtminstone innan han blivit desillusionerad över möjligheten att med det skrivna ordet nå fram till sina medmänniskor.

Breven flödar av pessimism och förintande självtvivel. I synnerhet i dem skrivna till fästmön Felice Bauer är ett genomgående tema: jag duger inte. Men när det gäller omdömena om fästmöns litterära preferenser fanns inga tvivel. Kafka ställde höga krav för att godkänna något som god litteratur, och det var inte alltid Felices läsning levde upp till dem, vilket han också lät henne veta. Paret träffades sällan IRL eftersom hon bodde i Berlin medan Kafka levde i Prag. Av giftermålsplanerna blev intet.

Den som söker efter optimism i Kafkas texter letar oftast förgäves. Det är svårt att hitta någon som formulerat sig så dystert om exempelvis kärlek, som Kafka förefaller enbart ha kunnat uppleva som ett tortyrinstrument. Till journalisten och översättaren Milena Jesenská skriver han år 1920:

”Och det kanske inte heller är någon verklig kärlek när jag säger att Du är mig allra kärast; kärlek innebär att Du är kniven, med vilken jag karvar i mig själv.” (Brev till Milena, övers. Hans Blomqvist, Annette Pedersen & Erik Ågren)

Nej, det är nog inte så hälsosamt att känna sig alltför hemma i Kafkas värld ändå.

Franz Kafka tillhör 1900-talets mest ikoniska och omskriva författare. Jag vill därför avsluta med några tips ur den stora litteraturen om honom. Den bästa biografin är sannolikt det tredelade mastodontverket av den tyske författaren Reiner Stach (utgivet mellan 2002 och 2014). Torsten Ekboms Den osynliga domstolen (2004) och Hans Blomqvists Den oerhörda värld jag har i mitt huvud (2006) är två bra svenska introduktioner till Kafkas författarskap. Även Crumbs och Mairowitz Kafka: en introduktion i form av tecknad serie kan jag varmt rekommendera.

Till toppen av sidan

 

Jenny Aspling Rydgren

Guadalupe Nettels Kroppen jag föddes i, om en ung mexikansk flicka och hennes upplevelser, inleder årets Bokstafett. Bibliotekarien Jenny Aspling Rydgren om en bok som dröjer sig kvar långt efter att man läst den:

Jag har nyligen läst en roman, utgiven i svensk översättning 2015, skriven av den mexikanska författaren Guadalupe Nettel som inte riktigt släpper taget om mig. Många gånger väljer jag att läsa utomeuropeiska författare eftersom uppmärksamheten kring författare från Europa är så central i västvärldens kulturbrus. Att läsa är ju också, som bekant, att resa en smula, klyschigt men sant. Jag som läsare får möjligheten att uppleva hela världen, men framför allt får jag, för en stund, se världen med en annans ögon. För en stund får jag sätta mig in i en annan människas tankar och liv. Nettels roman Kroppen jag föddes i är skriven i jag-form och därigenom kommer jag karaktären väldigt nära. Det är kanske därför boken fortfarande finns i mina tankar, långt efter att jag läst ut den.

Berättelsen handlar om en ung flickas utsatthet och hennes annorlunda blick på omvärlden. På en divan ligger hon och berättar sin barndoms trauma för doktor Sazlavski, men även till mig som läsare. Hon föddes med en defekt på ögats hornhinna, en vit fläck som måste opereras bort. Men först måste flickan växa klart och på vägen till operation utsätts hon för en mängd olika experiment eftersom läkarna kontinuerligt måste undersöka ögats status. Därmed blir hon ofrånkomligt medveten om att hennes blick, hennes syn på världen skiljer sig från andra barn. Utsattheten och utanförskapet förstärks av att hennes föräldrar, av olika anledningar, plötsligt inte längre finns där för henne. Det är de frigjordas 60- och 70-tal och den lilla flickan upptäcker sin sexualitet och brottas samtidigt med det våld som minderåriga flickor utsätts för i Mexico City. Mitt i detta traumatiska finns också en stark vilja till ett annat liv. Genom sitt skrivande får hon tillgång till detta andra liv, till fantasin som är stark och självklar.

Nettels prosa har beskrivits som ”rakbladsvass” med en ”unik känslighet”. Texten är också mycket tät och fylld av litterära referenser. Som barn blir hon kallad kackerlacka av sin mamma, men ur detta växer en fascination för småkryp fram inom henne. Hon förlikar sig med krypet och genom den träffande symboliken med metamorfosen (jag tänker såklart på Kafkas ”Förvandlingen”) växer hon som människa. Flickan växer upp och blir till slut redo för en ögonoperation och då blir det tydligt för henne; det "skedde en förändring i mig, även om den inte genast syntes. Till sist, efter en lång resa, hade jag bestämt mig för att bebo den kropp jag var född i…”

Efter läsningen tänker jag att den lilla flickan, romanens hjältinna, klarar sig genom barndomens trauma eftersom hon har tillgång till fantasin och skrivandet. I fantasin blir världen lite vackrare, lite mer kärleksfull, till och med en kackerlacka… men varför skriva när världen utanför brinner? Varför ägna sig åt romaner och poesi när omvärlden är ett blödande sår? Den frågan ställde sig många författare i sviterna efter första världskriget, och säkert ställer sig många den frågan även idag. Vad är det litteraturen och dikten egentligen sysslar med och varför är det så viktigt? Jo, säger Hjalmar Bergman (för övrigt en författare jag ständigt återkommer till – rekommenderar alla att läsa allt han skrivit!), den sysslar med ”till synes obetydliga ting, sådana som en svalas flykt, en fjärils vinge, ett barns leende, mjukheten i en smekning. Utan denna syn är Paradiset förlorat”.

Till toppen av sidan

 

Marie-Helene Klementsson

Livets allra svåraste existentiella frågor behandlas i Shaun Tans bilderbok Det röda trädet. I denna etapp av Bokstafetten berättar Marie-Helene Klementsson, doktorand på institutionen för kultur och kommunikation, om sin allra vackraste läsupplevelse:

”Ibland börjar dagen utan någonting att se fram emot.” På bilden sitter en liten nyvaknad rödhårig flicka i sin säng. Nedstämdheten ligger som ett tungt täcke över henne. Färgerna är beiga och dämpade, och förutom flickans röda hår är det endast ett rött löv i en tavla som har färg i bilden.

På nästa sida möts vi av flickan som försöker vada ut ur sitt rum. Rummet har nämligen fyllts av svarta löv som singlar ner över henne. Texten lyder, ”Och det blir bara värre och värre.”. Svårmodet beskrivs genom flickans flykt på de följande sidorna med mörka skuggor, om bekymmer som hopar sig och om den isolering och ensamhet flickan upplever. Livet beskrivs sakna mål och mening samtidigt som tiden går. Det som framställs som underbara ting far endast förbi utanför fönstret och kommer aldrig flickan tillhanda.

Med de inledande orden i Shaun Tans bilderbok Det röda trädet, och i den första läsningen av boken, kramades hjärtat ihop av ångest och hopplöshet. Tills jag nådde de två sista uppslagen. Då förstod jag. Och jag fick med en gång läsa boken igen. Och igen. Och igen. Och den desperata vemodskänslan byttes ut mot hoppets. Ett hopp som färgar varje sida om jag bara tillåter det.

Trots mörkret i den här boken tränger alltså livets positiva kraft igenom. Den röda färgen, hoppets, ledsagar flickan och den uppmärksamme läsaren genom verket med ett litet rött löv på varje sida. De yngre läsarna jag mött, inväntar således de två sista sidorna med stor förväntan. För de vet. De har redan förstått.  ”och dagen verkar sluta precis som den började men plötsligt står den där alldeles framför dig lysande och levande precis som du föreställt dig det”. Det röda trädet står i full blom mitt inne i flickans rum. Och det är helt fantastiskt vackert på bilden, men allra vackrast är det ändå inuti mig som läsare.

De barn jag har mött i läsningen av verket har ett mycket kortare perspektiv på nedstämdhet. Det som för den vuxne läsaren kännas som en livslång depression beskriver barnen genom Det röda trädet att ibland har man en dålig dag men att det snart vänder. Barnen är smulsamlare, vilket visar sig i de löv de samlar på sig genom läsningen. Löven som i slutet har blivit ett vackert, livskraftigt och blommande rött träd.

Lars H. Gustafsson, författare, numera pensionerad barnläkare och före detta ALMA-jurymedlem, sa en gång att barn inte överpsykologiserar. Han betonade att barn behöver läsa om glada och roliga händelser likväl som de behöver få ta del av det som inte alltid är så enkelt i livet. Men oroa er inte - barn är mästare på att hitta smulor och att samla på dem. Finns det hopp, finns det liv.

Det röda trädet har gett mig de allra vackraste läsupplevelserna jag haft i mitt liv. I den läsning som skett på egen hand och tillsammans med andra, vuxna såväl som barn, tar tolkningsmöjligheterna aldrig slut. Samtidigt som hjärtat drar ihop sig sådär lite krampaktigt vidgas det också på ett magiskt sätt av den värme och det hopp som förmedlas. Livets allra svåraste existentiella frågor visualiseras genom fantastiska bilder i absolut synk med texten. Välkommen in i allåldersförfattaren Shaun Tans underbara värld!

Till toppen av sidan

 

Ylva Böttiger

I år har det gått 70 år sedan andra världskrigets slut. Ylva Böttiger, professor på Institutionen för medicin och hälsa, har läst mycket om kriget under året. Här i Bokstafettens nionde etapp berättar hon om flera starka läsupplevelser med andra världskriget som gemensamt tema:

Jag har läst och sett mycket om andra världskriget det här året. Det har inte varit något medvetet val från min sida, men är väl å andra sidan inte heller helt en slump, då vi år har firat 70-årsjubileet av freden.

Stefan Zweig beskriver i Världen av igår de skeenden och skiftningar från slutet av 1800-talet i Centraleuropa som ledde fram till krigsutbrottet 1939. I Boktjuven av Markus Zusak får vi följa krigets hela obegriplighet med en tysk, föräldralös flickas ögon. Jan Guillou har i sin serie om det stora århundrandet också lägligt hunnit fram till tiden för andra världskriget i den fjärde boken Att inte vilja se.

Kriget dånar, om än i utkanten och något avlägset, i tillvaron för hemmafrun Maj i Örnsköldsvik i Kristina Sandbergs Att föda ett barn. I utkanten av kriget befinner sig även Ivar Lo Johansson, då han gör beredskapstjänst på en liten, snöig ö i Stockholms skärgård, vilket man kan läsa om i hans bok Frihet. Sekreterarklubben av Jan Bergman, också beskriven tidigare i den här bokstafetten av Ulrika Frisk, gav helt nya insikter om att Stockholm inte var så perifert som man kunde tro, utan ett centrum för spioneri och ränker under krigsåren.

I Majgull Axelssons bok Jag heter inte Miriam ges ytterligare ett perspektiv på de stora händelserna under mitten av förra århundradet. Ett perspektiv som på ett skrämmande sätt leder rakt in i hjärtat av vår egen tid. Vi får följa den romska flickan Malika, som i samband med flytten mellan två koncentrationsläger genom en impuls övertar en död medfånges identitet och blir Miriam och hur denna nya, judiska identitet senare för henne med de vita bussarna till Sverige och ett nytt liv. Ett tryggt och på många sätt gott liv, men också ett liv med lögnen som följeslagare och en ständig oro över att bli avslöjad.

Berättelsen ger insikter i nazisternas förföljelse och mördande av romer, vid sidan av judar, homosexuella och oliktänkande, men speglar också romernas fortsatt utsatta situation i Europa och i Sverige ända in i våra dagar. Jag heter inte Miriam är en stark historia, med många svarta episoder från lägerlivet, men också med en närvaro och vardaglighet i berättande som skänker både trovärdighet och nerv och även förmedlar ett stråk av hoppfullhet i mörkret. Jag rekommenderar den varmt, tillsammans med alla de andra böckerna i inledningen ovan.

Till toppen av sidan

 

Peter Påhlsson

Kan en boktitel fånga oss så fort vi läst den? För Peter Påhlsson, professor på Institutionen för klinisk och experimentell medicin, var det exakt så. I denna etapp av Bokstafetten berättar han om en annorlunda och stimulerande läsupplevelse, “Livet en bruksanvisning” av George Perec:

Jag hittade boken i Barnes and Noble Bookshop då jag bodde i Philadelphia 1991. Jag minns att jag bestämde mig för att köpa boken så fort jag läst titeln. Den engelska titeln är Life a user’s manual. Originaltiteln är La vie mode d’emploi och den svenska översättningen kom ut 1996 - Livet en bruksanvisning. Vem kan motstå en bok med den titeln?

Boken utkom 1978 och är skriven av den franske författaren George Perec. Perec var en av frontfigurerna i den litterära sammanslutningen Oulipo (Ouvroir de littérature potentielle), som hade som mål att utforska nya möjligheter för skönlitterärt skrivande genom att infoga självpålagda begränsningar och regler (contraintes) för verket. Det mest berömda exemplet är Perecs bok La Disparation, (Försvinna i svensk översättning) där författaren helt har undvikit att använda ord som innehåller bokstaven e (den vanligast förekommande vokalen i det franska språket).

Livet en bruksanvisning är allmänt betraktad som Perecs främsta verk och han arbetade i 10 år med att färdigställa manuskriptet. Även denna roman är belagd med en mängd contraintes, men det är inget man behöver fördjupa sig i eller känna till för läsupplevelsens skull.

Boken inleds med ett förord som filosoferar kring konsten att lägga pussel. Små, till synes ovidkommande detaljer i varje pusselbit, får en mening och ett sammanhang då de fogas samman till en större enhet. Romanen utgår sedan i sin helhet från ett enda hyreshus på den fiktiva adressen 11 rue Simon Crubellier i Paris. Berättelsen är frusen i tiden. Klockan är snart åtta på kvällen den 23 januari 1975. Gaspard Winkler, pusselmakaren, är död sedan två år tillbaka och den excentriske miljonären Bartlebooth kommer snart att dö vid sitt skrivbord. I sin hand håller han den sista pusselbiten i det fyrahundratrettionionde pusslet som Winkler har gjort åt honom.

Som läsare förflyttar man sig sedan genom hyreshuset från rum till rum och lär känna alla husets nuvarande och tidigare invånare och deras livshistorier. Det är excentriskt, roligt, rörande, förbryllande, sorgligt, svårbegripligt och underhållande. Och hela tiden djupt mänskligt.

Som läsare är man observatör, man får ett intryck av att man ”ser” in i hyreshuset i genomskärning med fasaden borttagen. Perec delade in huset i hundra rutor (10 x 10) och i var och ett av de 99 kapitlen får vi en inblick i en av dessa delar av huset. Perec excellerar i beskrivningen av detaljer i inredning et cetera, i varje vrå av huset blandat med den ena historien märkligare än den andra. Det kan kännas överväldigande till en början, men ha förtröstan, från det till synes meningslösa stirrandet på pusselbit för pusselbit börjar man, kapitel för kapitel, sakta hitta mönster, ledtrådar och fragment som tillsammans bildar en större verklighet.

Det är inte ofta man hittar utförliga appendix i en roman, men bokens 63 sidor långa appendix med förklaringar och sidhänvisningar till personer, platser, et cetera, är inte bara behövligt, det är så vackert och skickligt sammansatt att det är lätt att fastna och fortsätta läsa appendixet sida upp och sida ner.

Vidare finns i appendixet en kronologisk beskrivning av händelser, en lista på de 107 historier som berättas i boken, samt en ritning av huset på 11 rue Simon Crubellier. Livet en bruksanvisning är ingen vanlig bok. Men med öppet sinne och en gnutta tålamod så kan jag garantera en annorlunda och stimulerande läsupplevelse. Som forskare är man egentligen inte främmande för det litterära greppet i boken. Observation. Dokumentation. Detaljnoggrannhet. Sammanfogning av data. Och den gnagande känslan av att det alltid är en pusselbit som saknas.

Titeln till trots är Livet en bruksanvisning (tack och lov) helt fri från enkla lösningar, pekpinnar, moralkakor eller uppmaningar. Kanske med undantag av det citat från Jules Vernes novell Michael Strogoff som inleder boken: ”Se, med alla dina ögon, se”.

Till toppen av sidan
 

 

Björn Oskarsson

Kan dina läsvanor göra att du får problem med dina nära och kära? Vad krävs av den person som ska gå undercover bland ett kriminellt motorcykelgäng? Och hur är Döden att umgås med? I Bokstafettens sjunde etapp får vi svar. Björn Oskarsson, studierektor för logistik på Institutionen för ekonomisk och industriell utveckling, bjuder på tre spännande boktips:

Igelkottens elegans, av Muriel Barbery

Jag hade lite problem med min fru när jag läste Igelkottens elegans, eller kanske var det hon som hade problem med mig. Även i vanliga fall är det lite svårt för mig att läsa på kvällen när hon har släckt lampan. För att inte störa dimmar jag ner belysningen så mycket det går igelkottoch vänder blad försiktigt, och då brukar jag kunna läsa en stund till. Den här respiten bygger som ni förstår på att jag är så tyst och diskret som möjligt, men med ”Igelkotten” fungerade inte det. Flera gånger kunde jag inte låta bli att skratta, och då blev det ganska snart dags att släcka lampan. När jag nu skriver om boken har jag svårt att sätta fingret på vad det egentligen är som är så roligt. Visst är huvudpersonen en fantastisk karaktär i form av en enstöring till portvakt som vill vara så anonym som möjligt, och därför döljer sitt rätta jag för alla, inklusive dem som bor i huset. Visst sker det så småningom ett antal dråpliga möten som får mig att le. Men skratta högt, nej jag vet inte riktigt varför (och min fru förstod inte heller varför jag gjorde det, i alla fall inte halv tolv på kvällen). Hur som helst, bortsett dråpligheten så bjuder boken också på en hel del djupa filosofiska klokheter, dock serverat på ett mycket lättuggat sätt, så när jag låg där och log i mörkret med nysläckt lampa kände jag mig folkligt intellektuell.

Under and alone, av William Queen

Det finns saker jag tror man inte ger sig in på om man är utrustad med en normal självbevarelsedrift, som att gå på lina över Niagarafallen till exempel. William Queen hamnar i den här kategorin människor. Han ägnade mer än två år av sitt liv åt att som undercover-agent infiltrera ett beryktat motorcykelgäng i USA. Berättelsen om hur han lyckas ta sig in i, och sakta men säkert avancera i denna organisation, är svår att lägga ifrån sig. För att komma nära den innersta kärnan, och få tillgång till underinformation som gör det möjligt att så småningom få gängledarna dömda, måste Queen visa sig värdig. Han måste delta i knarkhandel och andra brott, bevittna våldshandlingar med mera utan att ingripa, och han måste göra det på ett så trovärdigt sätt att hans täckmantel inte blir avslöjad. Och gudarna ska veta att han blir synad i sömmarna, det finns definitivt några som är misstänksamma mot honom. Jag drabbas gång på gång av känslan att hans alias inte kommer att hålla, och flera gånger ligger jag i sängen och våndas och tänker ”Nej, gör det inte, dra dig ur, du kommer inte levande ur det här”. Men samtidigt som jag tycker att han borde ge upp för att rädda sitt eget skinn vill jag att han fortsätter. Vi behöver människor som vågar stå upp för det rätta, som inte tiger still och låter bli att agera. Vi behöver inspireras av modiga människor för att själva bli lite modigare.

Caipirinha med döden, av Maria Ernestam

Det sägs att Stephen King kan ägna månader åt att hitta den rätta öppningsfrasen till sina böcker, den där meningen som direkt fångar Caipirinhaläsarens intresse. Jag vet inte hur mycket tid Maria Ernestam lägger på detta, men jag var i alla fall fast redan efter att ha läst den första meningen i Caipirinha med döden, eller åtminstone de första två. Vad ska man egentligen göra när döden knackar på? Huvudpersonen Erica kommer i den här boken döden in på livet. Han visar sig vara både charmig och spirituell, och en ny värld öppnar sig för Erica. Att umgås med döden visar sig dock vara allt annat än problemfritt. Förutom att vara både spännande och rolig, väcker den här boken en hel del moraliska tankar om bland annat rätten att lägga sig i andras liv. Jag ska inte avslöja mer om handlingen, du får läsa och njuta själv. Men början av boken kan jag bjuda på: ”När döden kom in i mitt liv var jag oförberedd och mycket dålig på att säga nej. Jag släppte in honom när han bad om det och hade faktiskt ingen tanke på att jag hade kunnat stänga dörren och be honom dra, ja, varför inte åt helvete.”

Till toppen av sidan

 

Maria Tärnberg

Efter ett sommaruppehåll är Bokstafetten åter igång. Först ut i höst är Maria Tärnberg, 1:e forskningsingenjör på IKE. Hon berättar om Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer:

I sommar har jag för fjärde gången läst ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” av amerikanska Mary Ann Shaffer. Historien berättas i en serie brev till, från och om Londonbaserade skribenten Juliet Ashton. Kärnan i berättelsen är två parallella handlingar; hur en grupp öbor, med hjälp av läsning, mentalt överlever den tyska ockupationen av Guernsey under andra världskriget samt den vänskap som uppstår mellan Miss Ashton och medlemmarna i ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” under våren och sommaren 1946. På ett väldigt fint sätt lyckas Shaffer balansera mellan den mörka och tragiska ockupationen, och den glädje och lycka som Juliets nya vänskapsband ger upphov till.

Det är mycket med den här boken jag gillar. Det är ett djärvt grepp från författarens sida att skriva i brevform, det är inte alltid det fungerar men här faller det mycket väl ut. Persongalleriet är trevligt, men ändå intressant. Det finns mycket man kan spinna vidare på och som kan öppna upp för spännande diskussioner; unga yrkeskvinnors tillvaro på 40-talet, det brittiska klassamhället, relationen mellan ockupanter och ockuperade, valet att skicka bort sina barn, häxkonster, homosexualitet med mera. En bok om böcker, och hur de kan göra livet rikare, är alltid bra. Det som ger ”Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap” extrapoäng här är att det inte bara är finlitteraturen som får ta plats. Boken är också en osminkad skönlitterär skildring av andra världskriget, ett ständigt aktuellt ämne som är så oerhört viktigt för vårt kollektiva minne.

Så vad är det för slags bok? Den har beskrivits som ”feel good komedi” och ”chic lit”, men jag tycker att det finns en djupare och mörkare kärna än så. Jag gråter betydligt mer än skrattar när jag läser, trots att det är fjärde gången och jag vet precis vad som ska hända. När boken är slut har tårarna dock torkat. Shaffer lyckas vända en förfärlig historia 180 grader och när jag stänger pärmarna känner jag att det finns hopp om livet.

Till toppen av sidan

 

Ulrika Frisk

Här i etapp fem berättar Ulrika Frisk, institutionssamordnare på ISV, om Jan Bergmans bok Sekreterarklubben, där vi får följa C-byråns kvinnliga agenter under andra världskriget:

Just nu finns det mycket att läsa om andra världskriget. Trots att det är 70 år sedan krigsslutet känns det mer aktuellt än någonsin. Jan Bergman ger oss en dokumentär spionberättelse där vi får känna oss väldigt närvarande i Stockholm under krigsåren. Stockholm kallades för Nordens Casablanca under den här tiden och fungerade som ett nav för spioner från alla världens hörn. Stockholm var en samlingsplats dit alla kom förr eller senare.

Vi får historien bakom den hemligaste delen av den svenska militära underrättelsetjänsten, den så kallade C-byrån. Vi får följa de kvinnor som arbetade som kurirer, infiltratörer och informanter. De kallades för ”svalor” och arbetade ofta som sekreterare på tyska företag, åt den tyska krigsmaktens representation i Sverige eller åt andra länders företag och verksamheter.

I början visste inte kvinnorna om varandras existens, men efter det att de börjar förstå att de jobbade åt C-byrån på ett organiserat sätt börjar de att träffas privat utanför ”jobbet”. De kallade sig själva för Sekreterarklubben och träffades ofta, både hemma hos någon eller ute på konditori. Kvinnorna hade olika bakgrund och kom från olika delar av Sverige. Träffarna med sekreterarklubben blev med tiden allt viktigare för dem då de inte alltid fick stöd hos den hemliga C-byrån.

Det är en spännande berättelse om det farliga arbete som kvinnorna utförde. Att vara infiltratör bland tyskar, ryssar och engelsmän är farlig verksamhet och många av kvinnorna blev utnyttjade i samband med sitt arbete.

Jan Bergmans mamma Inez var en av dessa kvinnor. Hon värvades av Helmuth ”Teddy” Ternberg 1939 och var bland annat verksam i Finland där hon arbetade tillsammans med den Finländska militära underrättelsetjänsten.

Andra kvinnor som porträtteras i boken är Jane Horney och Erica Schwarze. Jane Horney försvann 1944 och dödades 1945 av den danska motståndsrörelsen. Erica Schwarze rekryterades av den svenska underrättelsetjänsten 1942. Hon arbetade som spion mot Nazityskland. Den som vill veta mer om hennes arbete kan läsa hennes memoarer Kodnamn Onkel.

Du ska läsa Sekreterarklubben för att den är en del av vår historia som det sällan pratas om.
Vi tror ofta att det var lugnt och ofarligt i neutrala Sverige. Jan Bergman har en personlig koppling till ”Sekreterarklubben” och det gör att boken är skriven på ett personligt och mycket engagerat sätt.

Du får också en insikt i hur makten i Sverige fungerade på 40-talet och varför det ser ut som de gör i vissa organisationer idag. Det är bland annat en historielektion kring hur SÄPO, MUST och FRA bildades.

Till toppen av sidan

 

Karin Persson

Bokstafetten rullar på och har kommit till sin fjärde deltagare, Karin Persson, docent och lektor i farmakologi. Här berättar hon om Oryx och Crake av Margaret Atwood respektive Läkemedel som förändrat världen av Johan Wennerberg, två böcker som ur olika infallsvinklar behandlar biomedicinsk forskning och dess konsekvenser:

Är vi, mänskligheten och vår jord, dömda till undergång? Klyschig fråga kanske, men den ställer man sig efter att ha läst Oryx och Crake av Margaret Atwood. Boken är spännande, rolig, absurd och väldigt skrämmande. Den som vill kan kalla Oryx och Crake för en dystopisk roman och/eller science fiction; Atwood själv kallade helst boken för spekulativ fiktion. På de dryga 10 år sedan boken kom ut så närmar vi oss alltmer den värld som beskrivs i boken: pandemier, klimatförändringar, biomedicinsk forskning som går överstyr, genmanipulation, trafficking…

Stora biomedicinska företag styr världen i boken: OrganInc, HelthWyzer, RejoovEsence och Paradise Project, medan de få humanistiska institut som finns kvar föraktas. Medierna är fulla av offentliga avrättningar, Noodie News och barnpornografi. En galen värld befolkad med desillusionerade karaktärer, genmanipulerade varelser och ensamma människor. Hörs ju inte så upplyftande det här kanske, men bli inte avskräckt. Boken är som en spegel av verkligheten, överdrivet och förvrängt visserligen, men vi känner alla igen oss i dagens samhälle.

Efter nyhetssändningarnas rapporter om Ebola-viruset, flyktingkatastrofer, hudcancer och fuskande forskare så känner vi oss väl alla ibland som Snöman i bokens första meningar: ”Snöman vaknar före gryningen. Han ligger orörlig, lyssnar till tidvattnet som är på väg in, våg efter våg skvalpar över de olika barrikaderna, sch-sch, sch-sch, rytmiskt som hjärtslag. Han skulle så gärna vilja tro att han fortfarande sover”.

Om Oryx och Crake är en spekulativ historia om biomedicinsk forskning som löper amok, så är den sanna historien om utvecklingen av läkemedel ofta nästan lika otrolig. Läkemedel som förändrat världen beskriver utvecklingen av de läkemedel som påverkat livslängden och livskvalitén för mänskligheten från tidigt 1800-tal till nutid. Boken tar upp bland annat morfin, lidokain, dopamin och Viagra®.

Det vimlar av forskare (varav många svenskar, tro det eller ej) som testar substanser på sig själva, sina studenter och på herrelösa hundar. Läkare som visar den stora effekten av impotens-läkemedel på sig själv… framför publik. Försöket att skapa ett universalläkemedel, ”hjälten” (eng hero) bland kemiska substanser, som gick snett; resultatet = heroin. Studenter som ställde upp som försökspersoner för att få godkänt betyg på farmakologi-examinationen men istället hamnade på akut-mottagningen. Åratals ändlöst arbete och hårt slit som ibland var fruktlöst men ibland gav revolutionerande resultat och Nobelpris.

Till toppen av sidan

 

Johan Cederlund

Bokstafetten – där LiU-anställda får berätta om läsupplevelser som berört eller inspirerat dem – har dragit igång på allvar och intresset att delta är stort. Stafettens tredje deltagare, Johan Cederlund, enhetchef på LiU Service/Post-och Husserviceenheten, slår ett slag för Jan Guillous fyra Arnböcker:

Det är relativt ovanligt att jag läser böcker en andra gång. Det krävs något alldeles extra. De tre böckerna om Arn Magnusson och hans älskade Cecilia, har jag både läst och lyssnat på ett flertal gånger, vilket är det bästa betyg en bok kan få från mig. Jan Guillou bjuder frikostigt på både historia, spänning och romantik. Men varför lyfta fram Guillou, som alla redan känner till, kanske någon tänker? Just därför, blir mitt svar!

Visst kan han uppfattas som en självgod besserwisser, Guillou, men för mig är det inte märkvärdigare än att älska det Zlatan gör på fotbollsplan, till skillnad från det han förmår utanför den samma. Guillou har verkligen ”Zlatanerat” i sin romansvit, så lägg alla fördomar åt sidan och låt dig förföras av fängslande livsöden och välberättade skeenden. Den tänkta trilogin landade slutligen i fyra böcker, där den sista, Arvet efter Arn, är den bästa enligt mig. Övriga heter i tur och ordning: Vägen till Jerusalem, Tempelriddaren och Riket vid vägens slut.

Arn Magnusson växer upp i fin familj med en förmodad ljus framtid. Då Arn är född 1150 är ”framtiden” långt tillbaka för läsaren. Arns livsbana ändras drastiskt genom ett fall från hög höjd. Det är oklart om han ska överleva. Arns föräldrar lovar att hans liv ska skänkas till Gud, bara han får leva. På så vis hamnar Arn i ett munkkloster där både allmän bildning vid sidan av specifik inom krigskonster står till buds. En äkta tempelriddare lär Arn att hantera såväl svärd som pilbåge. Och, inte minst, han lär sig strida till häst.

Det pågår en maktkamp i (det som senare ska bli) Sverige, mellan Eriksätten och Sverkersätten. Den senare med stöd av danskar. Kungar dräps på löpande band och vid ett tillfälle, på Visingsö, är Arn själv med. Hans barndomsvän, Knut Eriksson, blir kung i Västra och Östra Göta länder. Han är dessutom kär i den skönsjungande Cecilia Algotsdotter. Livet leker. Men säg det lekande liv som leker en hel romansvit?arn

Cecilia blir gravid och det uppdagas samtidigt att Arn har haft ”köttsligt umgänge” med hennes syster, Katarina. Stor skandal. Cecilia tvingas överta sin systers plats i kloster och Arn blir tempelriddare i Heliga landet. För båda handlar det om 20 års botgöring. De ska leva åtskilda i något som de flesta uppfattar som en livstid. Deras son växer upp hos sina mäktiga släktingar.

Läsaren får nu följa Cecilias hårda klosterliv och Arns slitsamma och farliga år i det Heliga landet växelvis, kapitel för kapitel. ”Tro, hopp, kärlek” myntades troligen långt senare i något helt annat sammanhang, men de passar som hand i sin berömda handske. Inga prövningar blir för stora, inga slag för blodiga – de är starka i sin tro och i sin kärlek. Hoppet om en osannolik återförening lever. Och självklart återvänder Arn, ärrad och rik som ett troll. Med sig har han en brokig skara från främmande länder, experter på allt från byggen till mat och läkekonst. Guillou visar på ett oemotsägligt vis hur beroende en liten nation är av externa influenser. Hur utveckling hänger på mångsidighet och invandrad kunskap.

Efter 20 års krigande, i sann medeltida kristen anda, tvingas Arn bli fältherre över egna styrkor i den eviga kampen mot Sverkersätten och dess danska fränder. Slutligen får vi följa Arns sonson, Birger jarl Magnusson och den delen lyckas överträffa de tre inledande, briljanta böckerna.

Om du hör till dem som har sett filmerna om Arn, men inte läst böckerna, kan jag inte nog poängtera hur oändligt mycket bättre böckerna är. Aldrig har historia varit så intressant. Sällan romantiken så romantisk eller tron så trofast. Men det bästa, det absolut bästa, är att kvinnorna får så stort utrymme i böckerna. Nästan lite som i ett schackspel – kungarna hasar fram ett steg i taget, medan deras damer far runt kors och tvärs med agendor så snillrika att deras män inte inser hur influerade och vägledda de blir.

En annan av romansvitens största styrkor är att alla, hög som låg, beskrivs med värdighet och tillåts att lyckas. Det är som att Guillou vill ge vår samtid en spark i ändan och en dask över fingrarna. Som en uppmaning att se människan snarare än stereotypen bland dagens svaga grupper? Det finns en kraft och potential inom oss alla, men någon måste tro på oss. Inte ens Gudar överlever utan någon som tror. Jag tror att jag ska läsa böckerna ännu en gång, mycket snart!

Till toppen av sidan

 

Kristin Krantz

Bokstafetten, där LiU-anställda berättar om stora läsupplevelser, invigdes den 23 april i samband med UNESCOS Världsbokdag. Nu har stafettpinnen gått vidare till Kristin Krantz, biträdande överbibliotekarie vid Linköpings universitetsbibliotek, som skriver om When we were orphans och Never let me go av Kazuo Ishiguro:

Varje dag i flera veckor tänkte jag på Christopher Banks. Vem var ond och vem var god? Vem kunde han ha litat på? Var i djungeln av parallella världar väljer han vägen som bekräftar och kanske beseglar hans öde?

Jag funderade fram och tillbaka – helt irrationellt - som om han fanns på riktigt och jag kunde påverka hans öde. Denna påträngande huvudperson flyttade in i mitt huvud, eller jag lät honom göra det. Detta lillgamla barn som blir så förtvivlat ensam så att man som läsare vill bli hans vän; och sedan den vuxne Christopher, lite patetisk och pompös, som han är. Ständig underdog. Uppriktigt sagt, ofta svår att stå ut med. Ibland vill jag kliva in på boksidorna och ryta åt honom att gå för i h-e inte åt det hållet. Sluta gräv i vad som hände och rädda vad som räddas kan. Men inte lyssnar han, nej.

Jag ville läsa boken från början igen, och förhoppningsvis hitta ett annat slut. Någonstans halvvägs skulle det vända. Kanske skulle jag själv helt enkelt slakta boken och skriva ett annat slut? Som sagt helt irrationellt, men som författarprestation en alldeles enastående skildring.

Kazuo Ishiguro har med Christopher Banks i When We Were Orphans (publ. 2000) skapat en romanfigur som tvingar en att bry sig. Boken har beskrivits som en detektivroman, och så kan man ju läsa den. Den unge Christopher blir en framgångsrik detektiv, men den stora gåtan som hela tiden söker sin lösning är vad som egentligen hände med föräldrarna. Vart tog de vägen? Han funderade hela vägen under båtresan från Shanghai till England efter att han hade förlorat dem, när han reser för att bo i ett land han aldrig sett, hos en faster han aldrig träffat. Hans tröst blir fantasilekarna med grannpojken från Shanghai.

Tiden är 1930-tal i England och Kina. Men platsen blir ens eget huvud. Hade han en chans, någonsin, att skapa ett annat öde åt sig? eller som recensenten Susan Hill säger på min upplaga av boken: “It haunts the mind”.

Se det som en varning. Jag insåg försent att jag hade tagit ett föräldralöst barn ombord. Utan tvekan är Kazuo Ishiguro en författare i nobelprisklass, och dessutom produktiv.

Om romanen Never Let Me Go (publicerad 2005) har jag bara ett råd: Läs! Men läs inget om den innan. Lyssna inte på vad någon säger om den, för då spräcker man hela läsupplevelsen. Chocken som uppstår när dimmorna börjar skingras… Och nu har jag redan sagt för mycket om den också.

Till toppen av sidan

 

Charlotte Kroon

Idag på UNESCOs världsbokdag, den 23 april, startar Bokstafetten, där LiU-anställda berättar om stora läsupplevelser. Först ut är bibliotekarien Charlotte Kroon, som skriver om Haren med bärnstensögon av Edmund de Waal:

Detta är en berättelse om verkliga händelser, men skildrad genom en nutida släktings ögon.

Med start kring mitten av 1800-talet får man följa en familj, Ephrussi, som kommer från Odessa och blivit rika på att handla med ukrainsk spannmål. De blir en stor judisk klan som emigrerar till flera olika kulturcentra, bland annat Paris och Wien. Med förmögenheten startar de sedan annan verksamhet, banker och företag, och de är stora konstmecenater.

Om man är intresserad av konst, så är igenkänningsfaktorn hög. Länge får vi följa Charles Ephrussi i Paris, som umgås med impressionisterna, och kan återfinnas i bakgrunden på sina vänners målningar.Haren

Han levde ett liv i Paris salonger, och följde med i vad som var det senaste inom konst och kultur. Det japanska och japonisme var mycket modernt i Paris och övriga Europa vid den här tiden (allt förklaras, varför japansk konst kom till Europa just vid denna tid, till exempel), och han samlade den stora gruppen netsuker, miniatyrskulpturer, avsedda att hålla ihop den traditionella japanska klädedräkten. De var snidade i trä, sten och elfenben, och haren med bärnstensögon är en netsuke.

Edmund de Waal låter historien vindla sig framåt med olika huvudpersoner genom generationer, den som ärver netsukesamlingen är den som det handlar om mest. Men netsukerna är just bara en väg att få berätta om vad som hände dessa väletablerade, välbärgade, välutbildade judiska släktingar genom det första världskriget, som de i alla fall kom igenom, och andra världskriget som krossade dem helt.

Deras ståtliga palats i olika Europeiska storstäder, är, om de inte råkat falla offer för bomber, numera byggnader för museer, viktiga statliga myndigheter eller departement, och ofta möjliga att besöka. En bankir Ephrussi i Wien, och förvaltare av netsukerna, bodde ett tag med sin familj i en liten del av sitt eget palats, medan resten var annekterat av nationalsocialister. Den som till sist blev kvar där, var en kammarjungfru, som räddade undan netsukerna i sin madrass genom kriget. Två generationer senare blev Edmund de Waal, vars mor var född Ephrussi, ägare till dem. Edmund de Waal är född och boende i England. Han är berömd keramiker, och har skrivit om keramik.

Till toppen av sidan


Sidansvarig: webmaster@bibl.liu.se
Senast uppdaterad: Mon Dec 12 07:57:56 CET 2016